Min mamma kom hit på en liten visit innan idag för att lämna lite kläder till William. Hon hade köpt en läcker skjorta och ett par jeansshorts. Riktig tuffing blev han med det på sig.

Men att leka med mormor en stund tog tydligt ordentligt på krafterna för han ville gå och sova sin eftermiddagslur betydligt tidigare än vanligt. Så nu ligger han i sin säng och sussar gott, får se hur länge han har tänkt sig ligga där;)

Jag känner mig lite seg jag också så det blir nog en stunds vilande på soffan nu innan karlen kommer hem och tar helg.

/Lela

Nu är det officiellt, det är sommar! Den första laddningen med Margits marknadsnoguat är inhandlad, midsommar släng dig i väggen;) Eftersom det är Tossia snart så blev det inte så stort inköp, bara 2 kilo. Ska nog räcka i si så där 2 veckor. 

Som de allra flesta Karlskronabor med omnejd så har vi varit inne på Lövmarknaden idag. Premiär för oss med barnvagn, hade förväntat mig det värsta men det gick bra. Tror man kommer långt med en gnutta hänsyn och försiktighet. Så vitt jag vet körde vi inte över en endaste fot, jag var nära en äldre herres långt utstickande tår men bad honom snällt att välja: flytta de långa tårna eller få dem lite plattare än innan. Han valde att flytta dem. 

Insåg när vi gick där runt torget på kullersten som vagnens hjul fastnade i att lövmarknaden är viktigare för mig än själva midsommarafton. Det skulle alltså för min del vara värre att missa lövmarknaden än att sitta hemma på midsommarafton. Nu är det kanske en del som tittar snett på mig, lugnt, jag tar det. Bara vad jag känner. 

Bortsett från en mindre katastrof på 1344 så förlöpte dagen fint. William var duktig efter sitt lilla vansinnesutbrott och satt snällt i sin vagn och tittade på alla människor, efter en timme eller något så gav han upp och somnade. 

Det blev inte mycket inhandlat för våran del, 2 kilo noguat till mig och 3 remmar till Tomas. Sen fyndade jag på Ur & Penn, en svart Jet Set klocka med silverlänkar för 300:- och Tomas fyndade på Dressmans utförsäljning. William blev utan saker helt och hållet, inte ens en ballong fick han. Dåligt samvete? Nej, inte det minsta. Han somnade ju och sen är han lite för liten för att begära något. Men hans tur kommer, på Tossia kanske han är vaken och då blir det handlat även till honom;)

Just nu är jag själv vaken hemma, William sover gott och Tomas är iväg och spelar pingis. Tvättmaskinen dånar i bakgrunden och något halvkasst programm på TV. En alldels utmärkt kväll för att inviga sommaren, vräka noguat med andra ord. Döm mig inte, har ju längtat i nästan ett helt år!

Jisses vilken dag och än är inte eländet slut... Tror jag är/varit världens sämsta mamma till William idag (han har inte varit världens bästa son heller för den delen).

Igår när jag gick och la mig hade jag sådana ambitioner för dagen. Vi skulle vara ute i trädgården, busa, rensa ogräs, gunga och ha roligt ihop bara han och jag. Vaknade av en skrikande kille vid halv åtta idag och kände mig inte alls på topp. Tung i huvudet och ont i min handled. 

Fram till elva-tiden var det ganska lugnt, han lekte snällt på golvet och jag kunde ta igen mig lite grann men därefter var det kört. 

Min 10½ månaders bebis blev som förbytt! Helt plötsligt var han en trotsig 3-åring som inte kunde prata, bara gjort saker som han inte får, enbart med syfte att reta upp mig känns det som.

Dragit i sladdar, öppnat lådor, pillat ur kortet på digitalboxen, tuggat på fotoramar, slitit ner dukar och ljuslyktor från bordet, STAMPAT på katten, rotat i hennes mat, hällt ut hennes vatten.

Varje gång har jag varit där och sagt nej, hyttat med fingret och plockat bort honom (de första 2-3 timmarna i sansad ton), då har han skrikit som en galning och kastat sig raklång bakåt. Vissa gånger redan innan jag hunnit fram och sagt nej, hyttat med fingret och plockat bort honom. Han är uppenbarligen ruskigt medveten om att han inte får.

Pipit som värsta hundleksaken har han också gjort vilket gör mig nästan ännu mera koko än trotset. Ingenting har varit gott nog åt honom idag. Handlar väl mycket om att jag inte har varit en så inspirerande mamma åt honom så han har hittat på egna "bus" men det gör inte mig lugnare och roligare. 

Så mycket för den härliga dagen utomhus! Istället har vi suttit i varsitt hörn och tjurat, man kan ju tycka att jag som 28-åring borde vara mer mogen än så men inte idag. Idag tog tålamodet slut och energin, fantasin och glädjen som bortblåst. 

Imorgon är det en ny dag med nya tag. Vi ska ha så roligt imorn, busa, leka, skratta och vara glada hela långa dagen. Iallafall är min ambition det...

/Lela

Besöket på BVC gav mig inga glasklara besked mer än att det INTE ät vattkoppor och inte heller något som är smittsamt. De tyckte bägge sköterskorna som tittade på honom att det såg ut som någon form av bett. Den troligaste förklaringen är att katten dragit in något som bitit honom, loppor eller någon annan ohyra. Så det är alltså inte William vi ska behandla utan katten.

Nu visar inte katten några sympotom men får ta och finkamma henne ordentligt och se om jag kan hitta något i hennes päls. Sen köpa behandling på apoteket, vill inte göra det innan jag sett om hon faktiskt har någor i pälsen eller inte. 

Googlat runt på lopp-/ohyrebett och funnit att det är fler än jag som tagit det för vattkoppor. Men precis som mig börjat tveka och tvivla när det aldrig bildats några blåsor. Förstadiet till vattkoppor ser ju ut som någon form av bett. 

Symptomen är tydligen de samma d.v.s klåda som lägger sig med alosollösning eller kylbalsam. 

Känns så där att vi skulle ha ohyra här hemma, jag som städar flera gånger i veckan. Låter som att vi skulle bo i en sunkig barack av något slag, aldrig städa, tvätta eller duscha... Urk! Det är inte sant vill jag bara klargöra. Vi bor i ett hus som nästan alltid är välstädat, nästan alltid tomma tvättkorgar och duschar regelbundet. 

Lite märkligt tycker jag det är att inte Tomas och jag blivit angripna av vad det nu är som bitit pojken. Men å andra sidan så är det kanske inte så konstigt om det är just William som blivit drabbad. Han befinner sig ju i samma nivå som henne hela dagarna och kryper allt som oftast omkring i enbart blöja. Katten ligger aldrig och sover i hans säng när vi är hemma men vad hon gör när vi är iväg kan jag inte svara för. Får ta och tvätta alla hans sängkläder och gosedjur för att vara på den säkra sidan. 

Annars har det varit en riktigt härlig dag idag, jag har varit ute bland folk=)!! 

Efter besöket på BVC åkte jag in till stan för att äta lunch med mamma, syster som slutat 9:an och Magnus. 

Sen bestämde jag mig för att ta en vända på stan när jag ändå var inne och William var lugn. Kika lite i affärerna och bara njuta av att vara ute. Sprang på Frida och Elise inne på Hemtex så vi slog följe i jakten på en solhatt. Slutade med en fika/"matar-dags" på 1344. Tycker om när man bara springer på någon helt oplanerat och sen spenderar en stund ihop, trevligt. Så tack för sällskapet Frida och Elise=)

Tomas hade gått stadsvandring med jobbet på eftermiddagen och skulle äta på Stars n Stripes efteråt så jag knatade dit för att göra det lilla sällskapet på runt 20 personer sällskap en stund. William behövde snart äta och det kunde vi ju likväl göra där. När William var mätt och belåten tackade vi för oss och åkte hem och där är vi nu. Får se när min kära karl tröttnar på staden och kommer hem för att göra mig sällskap, sent eller mycket sent;)

/Lela

Tyckte att jag skulle få lyxa till det lite ikväll efter att ha varit duktig hela dagen så jag köpte på mig vaniljglass, nougatsås och maränger. Det har jag gladeligen gluffsat i mig nu i soffan, en stor skål glass, massa maränger och oförskämt mycket nougatsås och sedan sköljt ner det hela med ett glas coca-cola=) Sött var det och gott var det. 

Varit en bra dag idag, William och jag har varit bästisar i princip hela dagen lång. Busat här hemma, busat på öppna förskolan, handlat, rensat ogräs, gungat och busat i duschen. Det är ju så roligt att försöka fånga duschstrålen och schampobubblorna i avloppsbrunnen;) Somnat alldeles själv har han gjort alla 3 gånger idag, helt enkelt nöjd med dagen. 

Den enda mindre roliga incidenten som skett var att jag oavsiktligt vattnat hela köksgolvet:-S Jag hann tydligen inte göra så mycket som jag trodde medans vattenkannan stod på påfyllning. Men det är oxå löst nu, behövde ändå skura golvet i köket;)

Snart kommer Tomas hem och kompletterar familjen, de var i Karlshamn för en liten stund sedan så det dröjer nog inte länge till. Då ska vi mysa upp oss i soffan en stund och äta lite kvällsmat i form av the och mackor. Undra om jag ska ha lite socker i mitt the?;)

/Lela

Mogen rubrik jag vet, men idag är en sådan dag. Finns inget annat ord som bättre beskriver känslan än just blä.... 

Vet inte varför det är just en sådan dag, kan vara för att William tyckte att tjugo över fem var en bra tid att vakna på utan att vilja somna om ordentligt.

Kan vara för att jag vill massa men inte har någon energi/tid/ork/ekonomi för att uträtta det jag vill.

Kan vara för att katten betet sig som en åsna och skrikit halva morgonen.

Kan vara för att jag inte bestämt mig för vad som ska hända idag.

Kan bero på många saker...  Väldigt få svar bara. 

På något sätt måste jag vända denna dag och göra den till något bättre än vad den är just nu. Får besök ikväll och det vore ju hemskt tråkigt om de blir lidande bara för att jag är blä... idag. 

Har försökt städa bort min negativa energi, brukar kunna hjälpa lite men inte idag, suck.

Varför blir vissa dagar så här? Eller blir dem inte så här utan det är jag som gör dem till vad dem är? Kanske, kanske inte, orkar inte analysera...

/Lela 

Slog mig just, fredagen den 13:e innebär inte otur för mig utan precis tvärt om.

* Fredagen den 13:e november 2009 fick vi reda på att det växte någon i magen på mig.

* Fredagen den 13:e maj 2011 kommer Tomas hem till oss igen efter ha varit ifrån oss en vecka.

Fredagen den 13:e är helt enkelt ett bra datum för vår familj=)

/Lela

Det är en grej jag har funderat på ganska mycket den sista tiden och det är det här med syskon.

Varför är det så att när man har skaffat ett barn så hinner det knappt födas fram förrän frågorna börjar komma från folk i ens närhet (och folk utanför ens närhet också för den delen), när kommer det syskon då?

Finns det någon oskriven lag som jag missat? Om man har skaffat sig en liten underbar människa så måste man skaffa fler?

Och vem är det som säger att det är okej att bombadera en nybliven famlij med frågor om när nästa kommer?

Tänk om jag inte vill ha fler barn? Tänk om jag är alldeles underbart lycklig och nöjd med att vara en familj på tre underbara individer?

Det jag finner ännu mera märkligt är att när folk ställer frågan till mig så svarar jag utan att tänka mig för: -Nej jag vill bara ha ett barn.  

Är ett barn bara så bara egentligen? Blir irriterad på mig själv när jag svarar på detta viset för det ger en indikation på att jag själv inte tycker det är helt okej eller helt accepterat att välja bara ett barn. Varför svarar jag inte, -nej vi är nöjda som det är.

När man har svarat och klargjort att, tack men nej tack, så kommer det alltid motfrågor. -Varför? -Det är väl klart att lilla William ska ha ett syskon, tänk så kul de kan ha! Eller nästan allra värst, -Jaha, så han ska bli ett ensambarn.

Ja, det kanske han ska bli, ett ensambarn. Skulle det verkligen vara så hemskt? Mår alla ensambarn världen över otroligt dåligt över att vara just ensambarn? Visst, det finns säkert de barn som önskar sig ett syskon men jag tror att det finns precis lika många som önskar att de inte hade några syskon och fick vara just själva.

Det finns många åsikter om hur många barn som är lagom har jag märkt. Men det är förhållandevis få som accepterar ens svar när de frågar. En del känns nästan som att de försöker gro någon form av dåligt samvete hos en, att man är självisk och inte tänker på barnets bästa.

Frågan är då om jag ska tänka på mig själv i första hand eller skaffa fler barn för Williams skull, så han får en hel drös med syskon att leka med men att jag inte har ork och energi att engagera mig i alla mina barn eller ska han vara ensam och få min fulla uppmärksamhet och all den kärlek jag har att erbjuda honom? För mig är valet ganska enkelt...

Ni som läser och vill ha fler barn, ta inte illa upp. Ni kommer alla gånger att kunna dela upp er kärlek i lika stora portioner och vara engagerade men jag är inte så säkert på att jag klarar det.  

Det är enligt de flesta inte okej att fråga ett stadgat par i 30-35 års åldern varför de inte har några barn.

Där sätter ofta samvetet stopp, de kanske inte kan skaffa barn, så då låter man bli att fråga. Men när man har en liten knodd så är alla sådana spärrar som bortlåsta. Då finns det inte längre något samvete som stoppar. Varför? Är inte valet av barn/hur många barn något som är ganska personligt? Är det något som alla andra måste lägga sig i och ha en åsikt om? Och varför försöker så många "övertala" en till att skaffa fler?

För att göra en förenklad jämförelse, om jag pratar med någon om deras jobb och de säger: -Jag trivs bra på mitt jobb, det ger kanske inte så pengar i kuvertet varje månad men jag känner mig uppskattad och jag får utrymme att syssla med det jag vill. Skulle jag då genast börja en övertalningskampanj för att få personen i fråga att byta jobb?

-Tänk på hur mycket mer pengar du skulle kunna tjäna!

-Du kan ju inte gå där i hur många år som helst, du måste ju klättra på den berömda karriärsstegen!

Varför måste man försöka få en person på "bättre tankar" trots att det står ganska klart att personen i fråga är nöjd precis som det är?

Jag har tidigare alltid sagt att jag inte vill ha barn. Jag är ingen barnkär person men ångrar mig inte för en nanosekund att vi skaffade William. Men för mig känns det som att mitt är gjort nu, jag är sjukt nöjd med vår familj precis som den är. Sen ska man aldrig säga aldrig, jag som aldrig skulle ha barn sitter ju nu här med en 9-månaders son. Ibland kan livet överraska=)

Det jag protesterar mot är fenomenet att andra verkar veta vad som är bäst för just vår familj. För det är vad den är, vår familj. Min, Tomas och Williams, ingen annans. Ändå så verkar andra veta vad som är bäst för just oss...

Snälla, lämna det beslutet till oss som faktiskt lever i vår familj!!

/Lela