Idag är det 1 år sedan vi förlorade en vän.

Tomas och jag befann oss i Stockholm över helgen på minisemester. Var tänkt som en semester där vi skulle återfinna lugnet och reda ut tankarna som snurrade så hos oss. Tomas hade precis fått beskedet att han blivit varslad och skulle bara jobba året ut sen stod han utan jobb för första gången i livet.

Året i helhet hade varit tungt och jobbigt. En utdragen cirkus med vattenläcka, försäkringsbolag och installation av nytt värmesystem, min mormor insjuknade i cancer och flertalet misslyckade försök att bli gravid. Kändes som att vi behövde komma bort ett tag, skingra tankarna och ladda batterierna. 

Sista dagen i Stockholm, ett par timmar innan vi skulle köra hem kom samtalet... Samtalet som man aldrig är beredd på oavsett vem det än gäller.

Han var borta för att aldrig mer komma åter. Det var svårt att ta in som sanning, vi hade bägge svårt att tro på det, ville inte tro på det, kunde inte tro på det. 

På en grusparkering vid Kungens kurva berättade jag för Tomas,  beskedet om att en av hans bästa vänner inte längre fanns i livet.

Tårarna strömmade på oss bägge två. Tårarna som symboliserade så mycket, sorg, besvikelse, hat och kärlek. Hur kunde han? Varför? Alla de frågor som vi aldrig kommer att få svar på men som alltid kommer att finnas där. 

Det blev en lång resa hem. Himmelen öppnade sig i ett skyfall den kvällen, som om den grät tillsammans med oss. Som för att visa sin sympati... 

Hela vägen hem satt vi och pratade om honom, grät för honom och skrattade åt goda minnen om honom. Väl hemma kändes det bara som ett stort svart hål inuti... 

Jag klarade in av att gå till jobbet dagen efter, i 2-3 dagar satt jag bara här hemma och grät. Stirrade ut i tomma intet och grät. Slutade med att jag blev sjukskriven för att kunna bearbeta allt det jag kände.

Tomas var starkare än mig, han jobbade på. Tror han var tvungen att jobba för att kunna fortsätta fungera.  

Minns att jag tyckte det var konstigt att det var jag som tog så illa vid mig av detta, det var ju inte "min" vän utan Tomas. Vi hade träffats, umgåtts, käkat middag, varit ute tillsammans men jag kände honom inte så väl. Det var Tomas som hade jobbat ihop med honom, umgåtts med honom och kände honom på riktigt. 

Efter 2 veckor fick jag svar på varför jag blivit så apatisk, jag var gravid. Vi väntade barn mitt i all denna sorg! 

Det blev svårt att förhålla sig till denna nyhet och vara genuint glad för det, tidpunkten var ju så fel... Samtidigt som det var efterlängtat, det var ju detta vi ville. 

Det sägs att varje gång ett liv släcks så tänds ett nytt.

Jag vill gärna tro att det var så det var för just oss. Att vår väns bortgång tillförde ett nytt liv i min mage, på nåt sätt känns det lättare för mig när jag tänker så. Hans bortgång blir inte lika meningslös på nåt vis... 

Att tiden läker alla sår är inte sant, vissa sår läker aldrig men de blir mindre.

Vi pratar fortfarande om honom men idag kan vi göra det utan att börja gråta. Idag kan vi istället tänka på allt det positiva och skratta åt härliga minnen. Men det finns fortfarande dagar då tårarna inte är långt borta. Ingen av oss har raderat honom från telefonen eller MSN.

Tar vi bort honom där så är han borta för evigt, på riktigt. 

In memory of

Johannes Dahlander

13 mars 1985 - 29 oktober 2009

Vi saknar dig!

/Lela

...har det varit idag. Inget spännande alls någonstans och då har jag ändå letat både bakom knuten och i garderoben. 

Vi har matat, bytt blöja, klätt på oss, knött in oss i bilen, hört misstänksamma ljud, packat ut oss ur i bilen och ytterkläderna, bytt blöja (som visade sig vara falskt alarm), varit och handlat, åkt hem, ätit lunch, matat lite till.... 

Med andra ord precis som vilken annan dag som helst. 

Skulle nästan kunna tro att jag är lite deppig vilket jag inte är, bara lite ensam och uttråkad tror jag. Tomas kommer hem senare än vanligt ikväll då han varit i Stockholm över dagen så det är lite tomt här hemma. 

Äsch, jag har inget vettigt att berätta så jag kan likväl sluta med att försöka låta intressant... 

/Lela

Igår var en stor dag för oss, Tomas blev pappa även på pappret!! Inte en dag för tidigt! (dock inte vårt fel, den enda handläggaren som tydligen finns i Karlskrona bestämde sig för att ta X antal veckors semester utan att någon annan tog över hennes arbetsuppgifter?!)

Är en märklig känsla att sitta i ett kalt, opersonligt myndighetsrum och svara på ganska intima frågor som om det inte var konstigare än att fråga var mjölken står på Maxi. 

Tomas underskrift på bekräftelsen ska bevittnas av två personer, intyga att han skriver på av egen fri vilja. Så när det var dags för detta så hämtade handledaren upp två stycken kollegor, Tomas skriver under, de skriver under, tackar för sig och går. När det är dags för mig att skriva under samma bekräftelse så var jag lite distraherad, var lixom upptagen med att försöka amma en liten bökig bebis samtidigt;) Självfallet skriver jag under i fel ruta!! Jaha, nehä, det var bara att göra om hela proceduren igen. 

Skriva ut ny blankett, kalla upp två stycken nya vittnen och skriva under på nytt. Denna gången är jag mer nogrann och skriver under i rätt ruta, pust!

Man kan ju inte vara bäst jämt, eller?;) Efter detta så är det iallafall färdigt, Tomas har blivit pappa för andra gången till samma bebis! Inte lika känslosamt denna gången som den där eftermiddagen den 31 juli dock:)

Efter att ha skjutsat tillbaka Tomas till jobbet tyckte William att vi på något sätt var tvungen att fira hans pappa. Sagt och gjort, vi köpte honom en liten present:

   William valde "Världens bästa pappa" örngott

/Lela

De senaste dagarna har familjelivet prioriterats högre än bloggen vilket är anledningen till de bristande uppläggen. 

Att jag även har haft fullt upp med ärenden och möten gör ju sitt till. Därför blir detta inlägg mer en bildkavalkad än långrandigt textinlägg.

Helgen har gått i mysighetens tecken.

   är det mamma eller William som myser mest tros?

Lekstund, leken för dagen: vem kan hålla ögonkontakt längst?

   Ett träningspass hanns oxå med, börjar bli riktigt stark och stadig.

Har nu avslutat mitt symaskinsprojekt för denna gången. Världens finaste pyjamas är nu förlängd så fötterna får plats i den. Vet inte om det är sonen eller pyjamasen som var oproportionerlig, armarna var på tok för långa men påsen räckte inte till om fötterna. Detta har vi nu ordnat bot på genom att som sagt förlänga påsen så den kan användas ett tag till. 

Sy i stretchtyg var inte den mest briljanta idéen som någonsin slagit mig men lyckades efter lite om och men.

Sydde även färdigt hans påslakan som tidigare saknade ett matchande örngott, men inte nu längre=)

   Så här lycklig är man när man sytt färdigt=)

/Lela 

Igår när Lovisa, jag och William kom hem hit från besöket hos frisören så går jag till brevlådan för att hämta dagens skörd. Bland all reklam ligger det ett handadresserat brev till mig från landstinget. 

-Kolla vad skumt, säger jag till Lovisa.

-Den som har skrivit detta har precis samma handstil som mig!

För det var skrämmande likt min, Lovisa höll med. 

Undrar vad det är för brev, sällan man får brev från landstinget som är handadresserat... Hmmm.

Går in och öppnar brevet och får se att mitt personnummer står på insidan av kuvertet, börjar bli lite misstänksam för även det är väldigt likt min handstil...

Plockar upp brevet och läser, det är en inbjudan till återträff från föräldragruppen på MVC (Vi träffas ju regelbundet men detta är en träff med den barnmorskan som ledde utbildningen oxå).

Inser då varför handstilen är så väldigt lik min egen, det är ju jag som skrivit adressen!! Bland de sista träffarna så fick vi varsitt kuvert där vi skulle skriva vår adress så barnmorskan senare bara kunde lägga ner inbjudan och skicka iväg till oss allihop. 

Det finns alltså ingen mystisk dubbelgångare där ute med en kopia på min handstil, känns betryggande;)

Vi fick oss ett gott skratt iaf när sanningen uppdagades och mitt minne hann ikapp mig;)

/Lela

Så här blev resultatet från gårdagens frisörbesök:

Blev nöjd, lite förändring och det tycker vi om när man sett likadan ut de senaste 10 månaderna... Vet däremot inte om jag kommer lyckas få till det lika snyggt själv. Kommer definitivt inte att orka platta det så här fint varje dag;)

Måste ju självklart lägga upp bild på vår nya fina micro oxå;)

Fick beskedet på värderingen av huset igår oxå, det var ett bra och glädjande besked=)! Bergvärmen har betalat sig helt enkelt.

Än så länge idag har det inte hänt mycket här hemma, tog en lång sovmorgon då William sussade så gott så vi har inte hunnit med mycket mer än att äta frukost bägge två. Men det känns helt OK för vi har inga måsten idag=)

/Lela

Fredagen 15:e oktober.

Föräldragrupp, denna gången var jag där både på rätt tid och på rätt dag=)

Passade även på att väga William, resultatet: 6450 gram.

Lördagen 16:e oktober.

Hela familjen iväg på en liten tur runt Vedeby-Lyckeby. Kikade på lite möbler, svårt att hitta nytt soffbord och TV-bänk som vi tycker passar in hos oss.

Fika på Matkult.

Tomas på firmafest och jag åkte hem till pappa/morfar och spenderade kvällen där istället för själv hemma.

Söndagen 17:e oktober.

Bjudna till Kalle, Emelie och Alvin på lite middag och fika. Agerade hjälp för att äta upp resterna från deras 1-års kalas för Alvin.

Jag åkte iväg och solade på kvällen sen var det mys i soffan för hela slanten.

Måndagen 18:e oktober.

Babyrytmik på Mariagården. Lurade med mig Annika, Julia, Catharina och Leonard på en promenad till babyproffsen. Mycket trevligt och härligt väder=)

Tisdagen 19:e oktober.

Efterkontroll på MVC kl 8. (Väldigt tidigt för både William och mig men vi fixade det). Jag blev godkänd och William charmade häcken av alla barnmorskorna, förmodligen som alla nyfödda små knyten gör när de kommer dit och visar sig för första gången=)

Värdering av huset. Får svar på vad huset är värt senast i slutet på nästa vecka, håller tummarna för att det värderas för lite mer än vad vi gav för det. Hade varit skönt att få ner topplånet lite grann, bergvärmen får bevisa sig som en bra investering!

Onsdagen 20:e oktober.

Babyträff hemma hos Leonard. Precis lika trevligt som vanligt med massa snack och en klocka som snurrar alldeles för fort. Tiden bara flyger iväg när vi träffas...

Fika med Lovisa på 3G, oxå trevligt precis som vanligt=)

Kommer hem och möts av en alldeles ny skinande RÖD micro som faktiskt får lov att stå i köket. Så nu kanske jag slipper riskera att stoppa lunchen i tvättmaskinen fler gånger;)

Badtime för lillkillen och sedan familjemys i soffan framför TV:n med en sprakande brasa, kvalitetstid!!

Torsdagen 21:e oktober.

Äntligen lyckats få tag på familjerätten så i nästa vecka kommer Tomas att vara laglig pappa till William!=)

Har en bokad klipptid kl 14 som jag ser fram emot! Får se om jag gör rätt i det eller inte när jag kommer därifrån i eftermiddag;)

/Lela 

William fick vara med pappa Tomas och kompis Martin och spela TV-spel en stund ikväll. Tills dess att de kom till mörkare och otäckare banor (hur mörkt och otäckt nu Toystory 3 kan vara) för då blev han ledsen och började gråta!

Fick komma ut till mamma och titta på vanlig TV istället=)

   nu börjar det bli lite väl otäckt

/Lela