Denna helgen har vi gjort massor, letat julgran, klätt gran, plockat fram tomtar, bakat julgodis och pepparkakor samt julpysslat. I princip allt som har med julen att göra utom att slå in paket, det får bli senare i veckan. 

Tänker att det inte är så kul att läsa om vad vi gjort men det kanske är dessto roligare att se det i bilder så här kommer en helg-bilds-spam.

Syster och jag målar snögubbar till William.

William bakar pepparkakor...

           med lite hjälp av pappa;)

Mozartkulor och 3 sorters tryffel

/Lela      

Är helt slut och snart är även denna dagen slut, skönt.

Till att börja med väckte William oss allihop (min syster sov här inatt) vid halv tre genom att skrika i 40 minuter. Stackarn hade över 40 graders feber och var allmänt vimsig och yr. Efter en omgång alvedon sjönk tempen och han somnade igen, helt utmattad precis som Tomas. Jag och syster däremot hade inte lika lätt för att somna om, tror jag somnade vid halv fem. Strax efter sex var det dags igen, vakna av en skrikande William. Efter att ha suttit med honom i famnen på golvet och gungat honom en kvart tog jag med honom in till vår säng där han somnade hos Tomas.

Halv nio var det dags att gå upp och göra sig iordning för att gå på begravning. Både Tomas och William skulle följt med egentligen men eftersom läget var som det var så fick de stanna hemma och jag åka själv.  

Det var en fin begravning men tungt, de bar ut kistan i slutet. Det blev helt klart tyngre än att låta den stå kvar... Detta blev den tredje begravningen på ett år för mig, hoppas aldrig jag behöver gå på så många under så kort tid igen. 

När jag väl kom hem sen så var jag så trött att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Som tur var låg William inne i vår säng och sov så jag kröp ner och gjorde honom sällskap, i typ 3 minuter. Två stora blå ögon som stirrade på mig och en knubbig liten hand med ett knubbigt litet finger som petade mig på näsan, ögat och i örat. Han var nu vaken och tänkte inte somna om men det tänkte jag. Tomas tog honom en stund till och jag fick vila en välbehövlig timme. Kan tyvär inte påstå att jag blev så mycket piggare av det men det var skönt iallafall. 

Halv fem kändes det som om klockan var halv nio och i den takten har hela kvällen fortsatt. Tomas stack in till stan för att gå på bio och äta middag med jobbet och jag blev kvar hemma och försökte underhålla en nu inte så febrig son. Fick honom i säng i vettig tid och utan feber, peppar peppar, hoppas han är feberfri nu. 

Själv hamnade jag i soffan och skrev julkort som var sista dagen att posta idag... Håller tummarna för att de hinner komma fram även om jag postar dem imorgon. 

Nu är klockan tio, alltså typ två mitt i natten i min värld så det blir nog sängen för min del alldeles strax. Tomas kommer väl när han kommer, bara han inte väcker mig;)

Så här fin var pappan när han åkte in till stan:)

/Lela 

För ett tag sedan så låg det ett kuvert med handsskrift på i brevlådan, blir genast lite misstänksam och förundrad... Inte var dag det kommer något med handskrift på. Inuti låg en inbjudan om julgodisbak och idag var det dags:)

Några minuter försenade stod vi utanför dörren till Elise, Frida och Peter och ringde på. Inne var det full rulle med hel dröse barn och dubbelt så många föräldrar. Så mycket godis kanske det inte blev bakat men vi hade dessto trevligare! 

Vårt (mitt och Tomas) försök att göra dubbelsats 5-minuterskola var kvällens bottennapp. Vi stod ett tag och funderade på hur mycket deras ugnsform som vi hade lånat skulle kunna kosta. Kolan blev så hård att vi inte trodde vi skulle kunna få ut den utan att slå sönder formen. Vi lyckades få ur den efter lite om och men, kolan däremot åkte rätt ner i soptunnan;) Aja, någon måste ju misslyckas så alla andra kan få lyckas.

Lite bilder från kvällen, nu var det så många vuxna och barn där som jag inte känner så vill inte publicera dem.

Hela familjen samlad. Kul, inte ofta man har kort på alla tre samtidgit.

Fridas mintkyssar och Peters knäck

William och Elise som är jämngamla tittar på 

Bä Bä vita lamm. 

/Lela         

Efter en längre tids sjukdom är nu din kamp slut...

Nu behöver du inte kämpa längre, nu behöver du inte ha ont längre. 

Det gör däremot ont i oss, ont i oss som är kvar. 

Tårarna bränner och klumpen i halsen gör ont. 

Tårarna kommer bli färre och klumpen göra mindre ont,

minnet däremot kommer för evigt vara klart. 

 

Vivika Ström

* 26 juli 1935

* 24 november 2011

Vila i frid.

/Lela

Igår hade hela familjen en riktig heldag tillsammans, från tidig morgon till sen kväll. Tio över sex startade bilen sin 26-27 mil färd norrut, Ge-Kås. En massa shopping stod på schemat och en massa shopping blev det:)

Berget uppackat hemma.

Ska inte räkna upp allt vad det blev i detalj men nu är det fritt fram för vintern att komma för nu har både jag och William rejäla vinterkläder. Han hade det sen innan, lite kompletering bara medans jag däremot inte ägde något varmare än regnbyxor att ha i snön. Testade det förra vintern när vi åkte pulka och det var verkligen ingen höjdare.

En hel massa leksaker som han ska få i julklapp, radiostyrd bil, "my first computer", DUPLO och böcker bland annat.

Hi hi, ja just det! Tomas och jag är nu stolta (?) ägare av varsin oäkta one-piece;) De är så fula så jag nästan skäms för att erkänna det men de är sköna. Och det är enbart inom våra fyra väggar de ska användas.

Hela resan gick super, William var på rätt humör hela dagen och på det stora hela ganska nöjd med att åka kundvagn hela dagen. Lite mör idag har jag nog upplevt honom men imorgon är han på banan igen:)

/Lela 

Datumet är klart, den 9:e januari påbörjar vi Williams inskolning på förskolan. Vet ni hur nära i tiden det datumet är?!! Jag som skulle vara hemma länge, nu är det helt plötsligt snart slut:( Är drygt en månad bort... 

Har ju varit hemma länge, sen den 6:e juni 2010 närmare bestämt så det är väl kanske dags att börja leva som alla andra igen.

Ångesten som kommer lite krypande är inte för att William blivit stor och ska börja förskolan, det kommer bara bli nyttigt för honom. Han behöver mer stimulans än vad jag kan erbjuda honom här hemma om dagarna nu mer.

Inte heller ångest för att börja jobba igen, ser lite fram emot det faktiskt. Få komma iväg och göra lite annat om dagarna, folk att fika och luncha med, inte prata som en papegoja hela dagarna;) 

Nej ångesten är nog mer för att denna tiden nu är slut, har vi verkligen nyttjat den på absolut bästa sett? Har vi njutit av tiden hemma tillsammans så mycket som alla säger att man ska göra? Har vi hittat på massa roliga saker, är han lagom förberedd för att klara sig utan mig om dagarna?

Har verkligen försökt leva i nuet och uppskatta tiden hemma, ge honom all (nästan) min uppmärksamhet men har jag gjort det tillräckligt mycket? Har jag sattsat helhjärtat på detta? Har jag varit en bra mamma helt enkelt?

WILLIAM <3

/Lela

Vet inte riktigt vad Tomas och William gör när de är inne på rummet och leker tillsammans men jag gissar att de över på cirkuskonster för när jag kom in såg det ut så här på golvet:

Tror inte det är William som lekt;)

Busmamma och myspappa

/Lela      

En tråkig årsdag har kommit, ibland går tiden skrämmande fort. Det har redan hunnit gå två år sedan det tragiska beskedet nådde oss. 

Varit och lämnat blommor till vår vän idag, ett par tårar rann på oss bägge. Sorgen är fortfarande tung även om det kändes lite lite lättare att besöka honom i år. 

För att göra något kul och trevligt tillsammans efteråt så åkte vi till IKEA, lekte bland alla leksaker, fikade och bara mös. Inhandlade en Helmer till mig själv så nu kan jag inte längre klaga på platsbrist.

Nu har vi sjunkt ner i soffan framför "Så mycket bättre" och när det är slut blir det sista delen av Harry Potter - Dödsrelikerna. Lugn och fin kväll tillsammans bara.

/Lela