Kl 05:10 Skrivs in på förlossningen.

Den första undersökningen görs och det visar sig att jag är öppen 4 cm. Jag känner mig ganska nöjd med det, dels så har värkarna varit nyttosamma dels att vi åkte in i rätt tid. Varken för tidigt eller för sent. 

Hinnblåsan buktar, dvs att hinnan som håller inne vattnet är spänd. Vattnet kan gå precis när som helst. 

Blir kopplad till en CTG-maskin som håller koll på sammandragningar och Litens hjärtfrekvens. Ligger på britsen och tittar på displayen som visar värdena och försöker andas mig igenom värkarna.

Molnanadet i ryggen har nu övergått till ett starkt tryck över hela nedre ryggpartiet.

Kl 06:27 CTG-maskinen kopplas bort och flyttas till en förlossningssal.

Bedömningen görs att jag ska stanna kvar på förlossningen, det är snart dags att föda för vår del. Flyttas in på vad som ska bli "vårt" rum. 

Börjar prata smärtlindring, talar om att jag är öppen för det mesta men jag vill inte ha kvaddlar. Förstår inte grejen med att provocera fram massa smärta för att i ett senare skede slippa smärta. Barnmorskan säger att jag ändå kan fundera på det en liten stund, kvaddlarna ska vara väldigt effektiva mot just ryggsmärtor. Frågar hur länge de är effektiva... ca 1½-2 timmar svarar hon.

Kl 06:35 Kvaddlar ges.

Tomas lämnar rummet och jag blir själv för första gången.

5 stycken sprutor ges i ryggslutet. Tanken är att de ska sättas under en och samma värk, utnyttja den minuten där man redan har väldigt ont. 4 stycken hinner hon sätta under en värk, den 5:e sätts precis när värken klingat av. Aj som ända in i....!!!!! Känns som att någon häller alkohol rätt ner i ett öppet sår, svider som eld under huden. Svor ramsor så långa att jag inte kom på fler fula ord att säga...

Mmmm....vad underbart!! Smärtan i ryggen är nästan helt borta, trycket mot bäckenet under värkarna är kvar men är lättare att hantera. Förstår inte varför jag var så emot detta, helt underbart ju! 

Kl 07:00 Fostervattnet går.

Står och hänger på ställningen, denna värken är värre än de innan. Den gör ont och trycket mot bäckenet är enormt.

Iiiiii, vad varmt och blött det blev!!! Och varifrån kom allt vatten på golvet? Dyngsur och badandes i mina foppatofflor kallar vi på personalen som får komma med nya kläder och torka golvet. 

Kl 08:32 infusion, Ringer-Acetat 1000ml  kopplas.

På ren svenska betyder det att jag kopplas till dropp.

Ny undersökning, öppen 5 cm. Det går framåt. 

Kl 09:00 Epiduralblockad läggs.

 Kvaddlarna ger inte längre så mycket lindring så de allt starkare värkarna börjar kännas ordentligt. Lustgas har jag haft fri tillgång till sen någon timme tillbaka men vi kommer inte så bra överrens, tycker inte att den är så effektiv som alla säger. Men jag provar den gång efter gång iallfall, kanske ger bättre effekt nästa värk?

Narkosläkaren kommer och lägger epiduralen. Jag blir lämnad av Tomas för andra gången.

Känner inte mycket av att de sätter epiduralen, lokalbedövningen känner jag men inte resten. Blev förvånad då jag trodde att det skulle göra mer ont att få den bedövningen. En lång tunn plastslang sitter nu fast mellan ryggkotorna på mig, tejpad över hela ryggen och upp över axeln. 

Börjar vid detta laget bli ganska trött, det har varit en lång natt utan sömn.  

Efter ett par minuter börjar epiduralens underbarar rus infinna sig, ett lugn trär in kroppen på mig. Värkarna känns inte mycket alls längre. CTG-maskinen visar siffror som är betydligt högre än vad det varit innan men jag känner nästan ingenting. Tomas står helt förbluffad vid sidan om, tittar på displayen och sen på mig och konstaterar att: nej, jag känner inte den värken heller.

Det är skönt att få andas ut, ligga i sängen och hinna reflektera över denna morgon. Barnmorskan kommer in med en ostsmörgås, Tomas matar mig med smågodis och cola. Vem har sagt att man ska vara nyttig under en förlossning?;)

Efter att ha fått lite välbehövlig näring i magen så lägger jag mig tillrätta och slumrar till en stund. Även Tomas försöker sova en liten stund, sittandes i fåtöljen. 

Öppen 6 cm.

Kl 10:30 Värkstimulerande dropp.

Nu är det slut på det ljuva ruset av epiduralen, barnmorskan kommer in och kopplar till ytterligare ett dropp. Värkstimulerande, eftersom epiduralen plockar bort nästan all smärta så måste de förstärka värkarna. 

Barnmorskan rekommenderar mig att stå upp så mycket jag orkar, detta för att hjälpa Liten att tränga ner den sista biten. Har inte trillat ner riktigt hela vägen. Upp och ställer mig hängandes över vagnen, benen bär mig men känns som spagetti. Är inte helt stabil så jag är tacksam över att jag har stöd.

En liten stund efter att detta droppet blivit tillkopplat börjar jag känna av effekten. Åhh, vad det trycker på, smärtan börjar komma tillbaka. Vaggar nu fram och tillbaka i min ställning, känns bättre när man är i rörelse men med alla slangar och grejer kommer jag ingenstans så jag vaggar som en anka istället. 

Det blir bara värre och värre, gör ett nytt försök med lustgasen som komplement. Under varje värk känns det som att jag ska gå sönder, delas på mitten. Hela bäckenet gå i bitar, börjar fundera på hur det här ska fortlöpa... Hur ont kommer detta att göra i slutänden? 

Fortfarande lugn och försöker hålla mig på gott humör, lyckas ganska bra faktiskt. Lite förvånad över mig själv.

Kl 11:45 Öppen 9 cm.

Kl 12:30 Smärtlindring i engångsdos.

Om det kändes som att jag skulle gå sönder innan så var det bara som att klämma lilltån under dörren gentemot det som känns nu. Ja jävlar att det 

börjar göra ont!! Det är någon gång här som jag förmodligen börjar låta ungefär som det man ser/hör på TV när det är förlossningar. 

Ståendes på tårna, spänner hela kroppen för att motverka känslan att falla isär i bitar. Varje värk och de är ganska täta nu. Hinner inte andas ut ordentligt emellan, intensiteten är enorm. 

Barnmorskan ger mig en engångsdos smärtlindring i form av tillfällig höjning av epiduralen. Vet inte om det hjälpte nåt, förmodligen. Men det kändes inte som att det gav någon vidare effekt.... Det är bara att härda ut. 

Tomas står och klappar mig på ryggen under värkarna och pratar med mig emellan. Lugnande effekt helt klart men inte så smärtlindrande.

Kl 13:00 Öppen 11 cm.

Sköterskan kommer in på rummet för att kontrollera hur det går, när hon får se hur jag kämpar emot med hela kroppen i varje värk talar hon för mig att det onekligen ser ut som att det är dags att krysta. Det är krystvärkar jag känner det är därför jag spjänar emot med hela kroppen. 

Detta betyder att jag inte behöver stå upp längre utan får lägga mig i sängen vilket är skönt både för benen och ryggen som är ganska slutkörda vid detta laget. 

Undersökning görs och det konstateras att jag är fullt öppen och Litens huvud står längst ner. 

De börjar med att lägga mig på sidan och säger till mig att det är OK att börja krysta. Tomas kommer upp vid mitt huvud och håller mig i handen. Testar lite försiktigt att krysta, nehä du min själ!! Så där gör jag inte en gång till, no way... Satan vad ont det gör!!

Någon minut senare kommer nästa värk och ger mig inget annat val än att krysta. Shit, jag kan inte ens själv bestämma att jag inte vill, kroppen gör detta iallafall...?!!

Inser att det är nog lika bra att försöka jobba med kroppen här eftersom den uppenbarligen inte kommer att ge vika en tum. 

Sakta men säkert, en liten bit i taget.

Någonstans mitt i allt detta vet jag att jag säger till barnmorskan, sköterskan och Tomas;

-Jag vet att detta inte hjälper och jag kommer fortsätta iallafall, vill inte klaga men nu vill jag faktiskt inte mer!!

De skrattar åt mig, jag får nästa värk och tycker inte att de är speciellt snälla när de skrattar åt mig!

Jag får inte tillräcklig kraft av att ligga på sidan och krysta så de hjälper alla till att lägga mig på rygg istället. Ner med hakan mot bröstet, andas in på varje värk och tryck, inte släppa ut någon luft, inte skrika utan rikta all urjävlig kraft neråt istället. 

Tjo tjena det var ju lätt. inte!!  Nu är toppen av huvudet ute, jag får känna på det med handen. Lite kick gav det mig att få känna att Liten var på riktigt. Ett par krystvärkar till, kom igen nu!! Kände så i ungefär 2 värkar sen ville jag ge upp igen, trycka tillbaka huvudet och åka hem. Liten kan stanna där inne för det här är inte kul!

Nästa värk gör så ont, så ont, så ont, tror att det var här jag bestämde mig. Jag ska inte ge mig förens den är ute. Jag tänker inte andas ut eller släppa taget om värken för det här är över! Nu JÄVLAR ska den ut!!!

Det räckte inte riktigt med en värk men 2 gjorde susen, ibland är det vettigt att bli skenheligt förbannad på sig själv. 

Kl 13:55 Födelse

Ut kommer lille William med en väldig fart. Vilken lyckokänsla=) Första bråkdelen av lyckokänslan för att det inte längre gör SÅ ont och resten för att han skriker för full hals. 

De lägger upp honom på bröstet, en liten, liten kladdig helt underbar sak!!=) 

Vår alldeles egna lilla William med världens stoltaste föräldrar!

En som klarade av hela förlossningen utan att svimma och med en krossad hand. (För det var väl ingen som trodde att jag släppte hans hand en enda gång under slutskedet?) och den andra som är stolt och lycklig över att ha klarat av detta men inte villig att göra om det igen!!

Så gick det till dagen då William blev född!!

/Lela

Dagen men stort D började med att jag var äckeltrött på att bara gå hemma och vänta, vänta, vänta och vänta. Bestämde mig för att något måste göras....

Kvällen hade vi redan bokat med Tinas och Andreas som oxå väntade barn. Vi var planerade till samma dag men led av samma öde så hon var lika förebannat trött på att vänta som mig.

Tomas och jag började med att åka till metropolen Bräkne-Hoby för att gå på Karlssons, mest för att det var det ända butiken inom 4 mils radie som vi inte hade besökt den senaste tiden, inte för att utbudet är så givande.

Börjar få känningar längst ner i magen, något som känns annorlunda men väljer att inte fokusera på det. Hade ju gått omkring och känt efter så mycket den senaste tiden så jag bestämde mig för att det bara var inbillning. Efter att ha traskat runt där inne i typ 2 timmar utan att hitta nåt annat än godis och cola så börjar det bli dags att dra sig in mot Karlskrona för att möta upp Tina och Andreas. Skulle bara gå på toa först, för säkerhetsskull...

Vilken överraskning jag fick där inne, slemproppen börjar lossna!! Jippie, det är det tydligaste tecknet på länge, dessutom ett tecken som jag inte kan inbilla mig. Detta gick ju att ta på!

(Även om det hade varit ganska ohygeniskt, äckligt för att inte tala om märkligt, nej jag valde att inte ta på detta tecknet!!)

Ut till Tomas och berätta den STORA nyheten som blev förväntansfull och lite lite stressad tror jag;)

Väl inne i stan igen så går vi en runda runt Viva! Karlskrona, tittar på fult engelskt porslin med rosor, ankor och grisar på. Konstiga ostar, korvar samt mycket mer men det såg ganska oaptitligt ut alltihop.

Nu börjar det molna på ganska bra i ryggslutet och nedre delen av magen, förstår vad BM menar när hon säger att det bör kännas ungefär som mensvärk för det är precis vad det gör.

Alla hade tydligen bestämt sig för att vara ute just denna kväll, stötte på ungefär halva släkten och alla ifrågasätter vad jag gjorde där inne, varför jag inte är hemma eller inne på förlossningen, de vill inte vänta längre nu. 

Nej inte jag heller men jag väljer att inte säga något om mina misstankar att det är något på G, denna gången ville jag vara helt säker.

Upp till Stars & Stripes för att äta, klockan är nu runt 20. Efter att ha suttit en stund så börjar det molna på ännu mer, det är inte längre helt bekvämt att sitta. 

Väljer återigen att inte säga nåt, inte ens till Tomas. Det går kanske över och det vore ju snöpligt, sen har vi ju så trevligt!

Vid 22:30 - 23 bryter vi upp för att gå en liten runda med deras lilla hund som behöver rastas. Efter det så bestämmer jag att det är dags att åka hem för det börjar kännas ganska ordentligt, tackar för en trevlig kväll och kör.

Väl hemma känns det bara starkare och starkare.... Klockan är runt midnatt.

Ett par omgångar Yatzy och varm choklad vid köksbordet. Har nog aldrig haft så dåliga poäng i Yatzy, det var svårt att fokusera när värkarna började sätta igång på riktigt.

De var fortfarande väldigt oregelbunda men nu gick det inte längre att tolka det som nåt annat, det är alltså nu det händer!! 

Försökte gå och sova en stund, funkade...inte alls. Då var klockan runt 3 och det var ca 30 min mellan värkarna.

Vid 4 hade avståndet krympt till ca 8 minuter och 4:30 till 4 minuter. Avstånden krymper fort och nu börjar det kännas ganska jobbigt, ringer förlossningen. Jag är välkommen in men de rekommenderar att vänta tills jag har 3 värkar på 10 minuter. Okej, men det lär ju bli ganska snart om denna takten håller i sig, säger att vi avvaktar en liten stund till sen kör vi in.

Passar på att tala om för min mor och far att det snart är dags.

Tomas står med mobilen i högsta hugg och klockar värkar samtidigt som han ränner runt hela huset och plockar ner saker i väskan, ger katten mat, plockar undan disken och alla andra viktiga saker han kan komma på. Nerverna börjar göra sig kända även om han inte ville säga det högt just där och då;)

Strax innan kl 5 morgonen den 31 juli 2010 sätter vi oss i bilen och kör mot förlossningen...