Efter denna helgen har måste-listan kortats ner ordentligt vilket är skönt för ångesthögen.

Trädgården är så gott som fixad, 20 minuter så är det helt klart. Lite löv kvar att räfsa upp på baksidan men det stör ingen för det syns inte;)

Vinterdäcken är på den lilla bilen så det är oxå klart, skönt.

Huset är städat och klart. Tom inhandlat lite nya detaljer som förgyller vardagen, nöjd.

Kommit en liten bit längre i planeringen inför nästa söndag så det känns lite lugnare även på den fronten.

Julklapparna däremot har vi inte kommit någonstans med men den punkten tänker jag har avverkat innan det är dags för att sova ikväll. Så är det med det.

Allt detta hanns med igår på dagen. Galet vad mycket man hinner med efter att man fått barn och helt plötsligt måste kliva upp betydligt tidigare på morgonen än tidigare.

Kvällen igår efter alla måsten spenderades i soffan framför TV:n där vi hade Harry Potter maraton. De tre första filmerna hann vi avverka innan Tomas slocknade i soffan, vilket kan tyckas helt legitimt då klockan ändå var efter halv två på natten.

Idag har vi haft en äkta söndag. Och det har varit så fantastiskt djävla skönt!!=) Bara suttit i soffan hela långa dagen och fortsatt vårat Harry Potter maraton med film nummer 4, 5 och 6. Så nu är det den 7:e filmen som står på tur, den är bioaktuell nu så tankarna lutar lite åt att kanske skaffa barnvakt åt William för första gången på riktigt ett par timmar. (Lovisa har haft honom när jag varit hos tandläkaren och klippt mig, inga längre stunder) Får suga lite på den karamellen tror jag men det hade varit kul att se Harry Potter och dödsrelikerna del 1.

Detta är första helgen på bra länge som vi inte varit iväg alls överhuvudtaget, helt underbart. Dessutom så känns det som att vi tagit vara på denna helgen och faktiskt umgåtts och myst med varandra hela familjen. Gör gott i själen.

Nu ska vi avverka julklappsmåstet oxå sen kan vi sätta guldstjärna i almanackan på denna helgen.

/Lela 

Nu har jag bockat av ett av mina måsten på listan, nämligen städningen. Så gott som iaf, har vardagsrummet (som nästan aldrig används) och tvättstugan kvar, de får vänta. Dammsugat, dammtorkat, lister, putsat, plockat, fixat, diskat och vattnat blommorna, känner mig ganska duktig efter det.

Sa till Tomas att jag tyckte att jag fötjänade att klappa mig själv på huvudet efter det. 

-Klapp, frågade han då. Stekpanna, svarade han på sin egna fråga.

Han ansåg alltså att jag hade varit SÅ duktig att en klapp var på tok för lite utan tyckte att en stekpanna mer motsvarade min prestation.

Hoppas innerligt att det var sagt av ren och skär kärlek för en stekpanna i huvudet tycker inte jag låter som beröm utan snarare bestraffning!!;)

Nu blir det soffan och idol, har förtjänat det!

/Lela

yaehj=) Inatt har William sovit som vanligt, dvs hela natten! Inte en endaste gång har jag varit uppe och trösta honom, sovit lugn som en filbunke, skönt. Hoppas att det återgått till det "normala" igen så han fortsätter sova oavbrutet om nätterna.

Skönast för oss alla i hela familjen på det viset tycker jag. Framförallt eftersom jag återgått till gamla vanor, ligga och läsa halva nätterna. Korkat jag vet men jag tycker om att läsa. Kan inte läsa på dagarna eftersom han inte sover några längre stunder, vaken länge på kvällarna så då återstår bara nätterna. Har inte varit ett problem eftersom han som sagt sovit hela nätterna, blev lite problematiskt nu denna veckan dock;) Har känt mig lite hålögd på dagarna, men ska absolut inte klaga, det är självförvållat.

Usch idag är ingen vidare dag, känner tyngden på axlarna när alla måsten hopar sig och samlas på hög framför fötterna på mig. Känns lika grått och trist som vädret utanför fönstret...

Försökte under frukosten att byta ut alla måste mot vill men det kändes inte bättre för det, krävs kanske lite mer engagemang än så för att lyckas lura sig själv.

Måste ta hand om trädgården inför vintern, räfsa upp alla löv och ställa undan trädgårdsmöblerna. Men det envisas med att regna hela dagarna och räfsa redan blöta löv när det dessutom regnar känns inte speciellt inspirerande alls...

Måste ta tag i vårt hem och börja städa ordentligt i alla skrymslen och vrår. Det är inte Angelica-nivå på vårt hem just nu, dammråttor i hörnen och allmänt tråkigt. Dessutom så ska det ju börjas julpynta nästa vecka och då vill jag att det ska vara ordentligt fint. 

Stryka gradiner, dammsugas, torka golv, dammtorkas och fixas i största allmänhet. Pust, blir trött bara jag tänker på det..

Måste byta däck på lilla bilen, det är förvisso Tomas som ordnar det men det är ändå något som måste göras, därför bidrar det till min ångesthög.

Måste planera och fixa inför Williams fest på söndag nästa vecka. Mat och tårta är redan bestämt men det är lång väg kvar innan vi är i hamn där. Det ska handlas, lagas och dessutom fixa iordning lokalen.

Vet inte riktigt hur mycket jag ska fixa i lokalen inför att alla gästerna kommer, tänker i första hand på pynt och så. Får nog klura lite på det...

Om det blir något pynt överhuvudtaget...?

Måste fixa det sista till julklapparna, eftersom det är en del som ska beställas så måste det snart göras om vi ska hinna få det innan jul. Inget komplicerat men det måste fortfarande göras. 

Listan kan göras ännu längre med saker som jag måste göra för att jag vill men som just nu är lågprioriterade. 

Vet inte riktigt hur och när jag ska hinna/orka med allting, inte blir det bättre av att jag bara sitter här just nu framför datorn. William sover sin frukost-powernap så jag borde passa på att hinna med lite nu men nej, så smart är jag inte!!

 Får nog hålla ett ordentligt förmaningstal för mig själv, styra in mig på ett bättre spår och tar ansvar över alla måsten. 

/Lela

De senaste dagarna har familjelivet prioriterats högre än bloggen vilket är anledningen till de bristande uppläggen. 

Att jag även har haft fullt upp med ärenden och möten gör ju sitt till. Därför blir detta inlägg mer en bildkavalkad än långrandigt textinlägg.

Helgen har gått i mysighetens tecken.

   är det mamma eller William som myser mest tros?

Lekstund, leken för dagen: vem kan hålla ögonkontakt längst?

   Ett träningspass hanns oxå med, börjar bli riktigt stark och stadig.

Har nu avslutat mitt symaskinsprojekt för denna gången. Världens finaste pyjamas är nu förlängd så fötterna får plats i den. Vet inte om det är sonen eller pyjamasen som var oproportionerlig, armarna var på tok för långa men påsen räckte inte till om fötterna. Detta har vi nu ordnat bot på genom att som sagt förlänga påsen så den kan användas ett tag till. 

Sy i stretchtyg var inte den mest briljanta idéen som någonsin slagit mig men lyckades efter lite om och men.

Sydde även färdigt hans påslakan som tidigare saknade ett matchande örngott, men inte nu längre=)

   Så här lycklig är man när man sytt färdigt=)

/Lela 

Igår när Lovisa, jag och William kom hem hit från besöket hos frisören så går jag till brevlådan för att hämta dagens skörd. Bland all reklam ligger det ett handadresserat brev till mig från landstinget. 

-Kolla vad skumt, säger jag till Lovisa.

-Den som har skrivit detta har precis samma handstil som mig!

För det var skrämmande likt min, Lovisa höll med. 

Undrar vad det är för brev, sällan man får brev från landstinget som är handadresserat... Hmmm.

Går in och öppnar brevet och får se att mitt personnummer står på insidan av kuvertet, börjar bli lite misstänksam för även det är väldigt likt min handstil...

Plockar upp brevet och läser, det är en inbjudan till återträff från föräldragruppen på MVC (Vi träffas ju regelbundet men detta är en träff med den barnmorskan som ledde utbildningen oxå).

Inser då varför handstilen är så väldigt lik min egen, det är ju jag som skrivit adressen!! Bland de sista träffarna så fick vi varsitt kuvert där vi skulle skriva vår adress så barnmorskan senare bara kunde lägga ner inbjudan och skicka iväg till oss allihop. 

Det finns alltså ingen mystisk dubbelgångare där ute med en kopia på min handstil, känns betryggande;)

Vi fick oss ett gott skratt iaf när sanningen uppdagades och mitt minne hann ikapp mig;)

/Lela

Så här blev resultatet från gårdagens frisörbesök:

Blev nöjd, lite förändring och det tycker vi om när man sett likadan ut de senaste 10 månaderna... Vet däremot inte om jag kommer lyckas få till det lika snyggt själv. Kommer definitivt inte att orka platta det så här fint varje dag;)

Måste ju självklart lägga upp bild på vår nya fina micro oxå;)

Fick beskedet på värderingen av huset igår oxå, det var ett bra och glädjande besked=)! Bergvärmen har betalat sig helt enkelt.

Än så länge idag har det inte hänt mycket här hemma, tog en lång sovmorgon då William sussade så gott så vi har inte hunnit med mycket mer än att äta frukost bägge två. Men det känns helt OK för vi har inga måsten idag=)

/Lela

Stressa in i duschen, klä på mig själv, göra mig iordning, mata lillkillen, byta blöja, ta av pyjamas, sätta på vanliga kläder, mata lite till, ner i vagnen och ut genom dörren. 

Snabb promenad bort till BVC, in genom dörren, upp med hissen, in på avdelningen för att pusta ut...

Jag hann och har faktiskt 5 minuters marginal.

Varför är inte dörren in till konferensrummet öppet? Varför är det bara jag här, så tidig är jag väl inte? För visst var det idag vi skulle på föräldragrupp?

Tar upp almanackan lite kaxigt bara för att dubbelkolla (ytterst sällsynt att jag tar fel dag/tid när jag är bokad på nåt).

Hehe, hrmmm... knäppa killens overall igen, bädda ner honom i vagnen och utföra samma procedur som innan fast baklänges.

Var ju för fanken imorn kl 14 jag skulle vara där!!!!! Är alltså en hel dag förtidigt ute...

Vilken tur att Tomas hade möte på jobbet och inte kunde komma idag, annars hade jag ju lurat iväg honom helt i onödan;)

Ja ja, inget ont som inte har något gott med sig. Kom ju ur mina myskläder, fick handlat på apoteket, frallor i affären samt en skön promenad.

Imorn gör vi om alltihop, gör om gör rätt=)

/Lela

Här kommer ett äkta tycka-synd-om-sig-själv inlägg. Men det är inte kul längre, har aldrig varit kul och kommer aldrig att bli kul. Men jag antar att det är vad det är, förstår bara inte varför...

Har sedan många år bakåt i tiden värk i mina handleder, framförallt i högern. Självklart högerhänt och väldigt högerhänt dessutom. Kan knappt hålla en penna med vänstern... 

Värken har resulterat i en full pärm med sjukintyg, utredningar, röntgen utan att ha kommit fram till något av vikt. Har fått byta jobb, varit sjukskriven i långa perioder, negativt tänkande och det är en ständig kamp för att kunna utföra vardagliga saker. 

För att då inte tala om den enorma påfrestningen det innebär både psykiskt och fysiskt att ständigt ha ont.

Fått beskedet slängt rätt i ansiktet att jag helt enkelt får lära mig leva med det eftersom de inte kan hitta orsaken till värken. 

En annan läkare talade snällt om för mig att jag borde tänka mig för om jag funderade på att skaffa barn. "barn är en ergonomisk belastning".

Jag har lärt mig leva med värken, den har blivit min följeslagare genom livet. Lika bra att försöka bli vän med den som hänger med en 24 timmar om dygnet även om jag egentligen helst av allt bara vill strypa den långsamt så den får lida lika mycket som jag har gjort. 

Vet mina begränsningar, vet hur mycket jag klarar av innan värken stegrar så mycket att jag bara blir sittandes med tårar i ögonen. Men det är inte alltid jag vill eller har möjlighet att leva efter dessa begränsningar. Ibland måste man utföra saker även om det triggar igång den ordentligt. 

För visst måste det dammsugas, diskas, putsas fönster, handlas o.s.v? Kan inte förvandla mig själv till en porslinsfigur på pidestal bara för att slippa ha ont.

Och för den delen hade det inte hjälpt...värken hade hälsat på mig även där på höjden. 

Den kommer och går i perioder och just nu är vi inne i en ordentlig period igen... Vad sägs om att använda handledsskena dag som natt, använda TENS ett par gånger om dagen bara för att orka/kunna ta hand om sitt barn? Kunna lyfta, bära eller bara leka med honom. 

Nej just nu är vi inte vänner värken och jag utan bittra fiender!!

Vet att jag borde ta kontakt med läkare igen men vad ska det hjälpa för?

Jag kan inte/vill inte bli sjukskriven från att ta hand om min egna son , de kommer fortfarande inte veta vad som är fel, får inte äta värktabletter eftersom jag ammar (som inte hjälper nåt vidare ändå)utan det ända som kommer att hända är att karusellen startar om och kommer att gå runt, runt, runt. 

Orkar inte med det just nu, har så mycket annat jag vill lägga min energi på!

Vill kunna använda min energi till att vara med i Williams utveckling, lära känna honom än mer och helt enkelt bara njuta tillsammans hela familjen.

Vet av erfarenhet att jag tappar fokus och energi varje gång det blir nya turer och utredningar. Dessutom är jag inte längre kopplad till någon företagsläkare längre eftersom jag är mammaledig utan får då vända mig till vårdcentralen där det bara finns allmänläkare vilket gör att åkturen i karusellen skulle bli dubbelt så lång.

Har helt enkelt inte tid med det just nu så jag får göra som jag brukar: bita ihop och kämpa på. Jag är starkare än värken och borde vinna över den någon gång i mitt liv!!