Jisses vilken dag och än är inte eländet slut... Tror jag är/varit världens sämsta mamma till William idag (han har inte varit världens bästa son heller för den delen).

Igår när jag gick och la mig hade jag sådana ambitioner för dagen. Vi skulle vara ute i trädgården, busa, rensa ogräs, gunga och ha roligt ihop bara han och jag. Vaknade av en skrikande kille vid halv åtta idag och kände mig inte alls på topp. Tung i huvudet och ont i min handled. 

Fram till elva-tiden var det ganska lugnt, han lekte snällt på golvet och jag kunde ta igen mig lite grann men därefter var det kört. 

Min 10½ månaders bebis blev som förbytt! Helt plötsligt var han en trotsig 3-åring som inte kunde prata, bara gjort saker som han inte får, enbart med syfte att reta upp mig känns det som.

Dragit i sladdar, öppnat lådor, pillat ur kortet på digitalboxen, tuggat på fotoramar, slitit ner dukar och ljuslyktor från bordet, STAMPAT på katten, rotat i hennes mat, hällt ut hennes vatten.

Varje gång har jag varit där och sagt nej, hyttat med fingret och plockat bort honom (de första 2-3 timmarna i sansad ton), då har han skrikit som en galning och kastat sig raklång bakåt. Vissa gånger redan innan jag hunnit fram och sagt nej, hyttat med fingret och plockat bort honom. Han är uppenbarligen ruskigt medveten om att han inte får.

Pipit som värsta hundleksaken har han också gjort vilket gör mig nästan ännu mera koko än trotset. Ingenting har varit gott nog åt honom idag. Handlar väl mycket om att jag inte har varit en så inspirerande mamma åt honom så han har hittat på egna "bus" men det gör inte mig lugnare och roligare. 

Så mycket för den härliga dagen utomhus! Istället har vi suttit i varsitt hörn och tjurat, man kan ju tycka att jag som 28-åring borde vara mer mogen än så men inte idag. Idag tog tålamodet slut och energin, fantasin och glädjen som bortblåst. 

Imorgon är det en ny dag med nya tag. Vi ska ha så roligt imorn, busa, leka, skratta och vara glada hela långa dagen. Iallafall är min ambition det...

/Lela