Det blev visst många inlägg idag, får skylla på att Tomas befinner sig i en annan tidszon än resten av sin familj. När det är dag här är det natt hos honom, vill gärna hålla honom uppdaterad på vad som händer här hemma;)

Skrev i förra inlägget att jag skulle testa att ställa handtaget på gå-vagnen rätt upp istället för att se om han kan använda den vi har hemma också. Det kunde han, å hej vad det går!! Helt plötsligt kan han ju ta tag i handtaget och klättra upp i stående ställning utan att vagnen tippar och sen köra iväg. Varför har jag inte tänkt på detta innan? Det är väl givet att den blir stabil om handtaget är innanför själva vagnen...pucko!

Så nu ikväll har han kört fram-och-tillbaka ett par vändor genom huset med ett STORT leende på läpparna=) Tar det som att han tyckte det var kul att äntligen kunna få använda vagnen utan att riskera att trilla kull hela tiden. Min lilla racerbil=)

Efter ett bad var killen trött och det var dags för sängen. Innan jag la ner honom hängde ögonlocken tungt och det grinades mest. Efter vällingen så vände det, som vanligt och det tog honom 40 minuter att somna. Det är svårt att somna när man envisas med att sitta eller stå upp i sängen! Behövde inte vara inne hos honom mer än tre gånger, han var inte ledsen utan bara bökig. Men nu har den lilla racerbilen parkerat huvudet på kudden och sussar förhoppningsvis gott hela långa natten. 

/Lela

Varit på öppna förskolan för första gången idag. Mycket överraskad, positivt=) Det var mycket mer strukturerat och organiserat än vad jag hade föreställt mig. Kommer alla gånger att bli fler besök dit. 

Lite kaosbilder från dagen, hade inte mycket batteri i mobilen så det hanns inte med att vänta in de fina och bra bilderna;)

De hade lära-gå-vagnar där som syns på bilden. Mycket förvånad blev jag när William klättrade upp, tog tag i handtaget och knatade iväg, SJÄLV!! Hur bra som helst, lite vingligt men inte mer än att han klarade av det själv. Spännande=)

Hans vagn hemma rullar dock mycket lättare än vad dessa gjorde. Men ska nog ställa in vårt handtag så det står rakt upp precis som på dessa och se om det är lättare för honom då. 

Efter ett par timmar där så började det bli mer än lovligt kinkigt och det var dags att packa ihop för att köra hemmåt. Hann sätta in honom i bilen, gå runt till förarsätet innan han sov;) Inte lätt att vara på äventyr när man är liten. Nu sover han gott i sin säng och lär väl göra det en stund till.

/Lela

Det är en grej jag har funderat på ganska mycket den sista tiden och det är det här med syskon.

Varför är det så att när man har skaffat ett barn så hinner det knappt födas fram förrän frågorna börjar komma från folk i ens närhet (och folk utanför ens närhet också för den delen), när kommer det syskon då?

Finns det någon oskriven lag som jag missat? Om man har skaffat sig en liten underbar människa så måste man skaffa fler?

Och vem är det som säger att det är okej att bombadera en nybliven famlij med frågor om när nästa kommer?

Tänk om jag inte vill ha fler barn? Tänk om jag är alldeles underbart lycklig och nöjd med att vara en familj på tre underbara individer?

Det jag finner ännu mera märkligt är att när folk ställer frågan till mig så svarar jag utan att tänka mig för: -Nej jag vill bara ha ett barn.  

Är ett barn bara så bara egentligen? Blir irriterad på mig själv när jag svarar på detta viset för det ger en indikation på att jag själv inte tycker det är helt okej eller helt accepterat att välja bara ett barn. Varför svarar jag inte, -nej vi är nöjda som det är.

När man har svarat och klargjort att, tack men nej tack, så kommer det alltid motfrågor. -Varför? -Det är väl klart att lilla William ska ha ett syskon, tänk så kul de kan ha! Eller nästan allra värst, -Jaha, så han ska bli ett ensambarn.

Ja, det kanske han ska bli, ett ensambarn. Skulle det verkligen vara så hemskt? Mår alla ensambarn världen över otroligt dåligt över att vara just ensambarn? Visst, det finns säkert de barn som önskar sig ett syskon men jag tror att det finns precis lika många som önskar att de inte hade några syskon och fick vara just själva.

Det finns många åsikter om hur många barn som är lagom har jag märkt. Men det är förhållandevis få som accepterar ens svar när de frågar. En del känns nästan som att de försöker gro någon form av dåligt samvete hos en, att man är självisk och inte tänker på barnets bästa.

Frågan är då om jag ska tänka på mig själv i första hand eller skaffa fler barn för Williams skull, så han får en hel drös med syskon att leka med men att jag inte har ork och energi att engagera mig i alla mina barn eller ska han vara ensam och få min fulla uppmärksamhet och all den kärlek jag har att erbjuda honom? För mig är valet ganska enkelt...

Ni som läser och vill ha fler barn, ta inte illa upp. Ni kommer alla gånger att kunna dela upp er kärlek i lika stora portioner och vara engagerade men jag är inte så säkert på att jag klarar det.  

Det är enligt de flesta inte okej att fråga ett stadgat par i 30-35 års åldern varför de inte har några barn.

Där sätter ofta samvetet stopp, de kanske inte kan skaffa barn, så då låter man bli att fråga. Men när man har en liten knodd så är alla sådana spärrar som bortlåsta. Då finns det inte längre något samvete som stoppar. Varför? Är inte valet av barn/hur många barn något som är ganska personligt? Är det något som alla andra måste lägga sig i och ha en åsikt om? Och varför försöker så många "övertala" en till att skaffa fler?

För att göra en förenklad jämförelse, om jag pratar med någon om deras jobb och de säger: -Jag trivs bra på mitt jobb, det ger kanske inte så pengar i kuvertet varje månad men jag känner mig uppskattad och jag får utrymme att syssla med det jag vill. Skulle jag då genast börja en övertalningskampanj för att få personen i fråga att byta jobb?

-Tänk på hur mycket mer pengar du skulle kunna tjäna!

-Du kan ju inte gå där i hur många år som helst, du måste ju klättra på den berömda karriärsstegen!

Varför måste man försöka få en person på "bättre tankar" trots att det står ganska klart att personen i fråga är nöjd precis som det är?

Jag har tidigare alltid sagt att jag inte vill ha barn. Jag är ingen barnkär person men ångrar mig inte för en nanosekund att vi skaffade William. Men för mig känns det som att mitt är gjort nu, jag är sjukt nöjd med vår familj precis som den är. Sen ska man aldrig säga aldrig, jag som aldrig skulle ha barn sitter ju nu här med en 9-månaders son. Ibland kan livet överraska=)

Det jag protesterar mot är fenomenet att andra verkar veta vad som är bäst för just vår familj. För det är vad den är, vår familj. Min, Tomas och Williams, ingen annans. Ändå så verkar andra veta vad som är bäst för just oss...

Snälla, lämna det beslutet till oss som faktiskt lever i vår familj!!

/Lela