Natten till igår vaknade jag halv 6 på morgonen, kallsvettig, gråtfärdig och flämtande... Väcker Tomas som inte fattar vad som händer för att få lite tröst, han blir ganska fort vaken när han märker på mig att det är något otäckt som hänt.

Drömmen handlade om att Tomas "snällt" talade om för mig att han inte ville vara tillsammans med mig längre. Han hade bestämt detta för 1 års sedan men inte hittat rätt tillfälle att tala om det för mig!(?)

Alla i hans släkt på västkusten visste om hans beslut och jag minns skammen i drömmen av att vi hade varit där uppe på besök ett flertal gånger det gångna året, de visste, inte jag. 

Jag fattade inte hur detta kunde vara möjligt, vi hade ju gjort hur mycket som helst tillsammans under året, tom blivit föräldrar, och allt hade ju varit precis som det ska vara. Förväntansfulla under graviditeten, lycka vid förlossningen, förvirringen och tacksamheten när vi kom hem med vårt knyte. Och allt vi hade hittat på och gjort, betydde det ingenting? Kunde han verkligen ljuga så bra så jag inte hade misstänkt någonting under så lång tid?

Tomas försäkrade mig om där tidigt på morgonkvisten att så var inte fallet, han skulle ingenstans, älskar mig och William så jag kunde slappna av och försöka somna om. Sagt och gjort, det var ju bara en dum dröm.

Vaknar efter en halvtimme igen, samma känsla som förra gången fast nu hade även ilskan letat sig in. Hade fortsatt drömma där den första drömmen hade brutits. Så nu hade Tomas vidare talat om för mig att han minsann skulle bo kvar med mig och William i 3 år, han ville inte missa småbarnsåren. Det hade han och hans mamma kommit överrens om(?!), vad jag tyckte om saken spelade tydligen ingen som helst roll. Ledsen, arg och förtvivlad gav jag upp. Det var ju ingen mening att somna om när jag bara fortsätter drömma på en dröm som jag aldrig vill uppleva. Vare sig i drömformat eller i verkliga livet!!

Usch och fy vad otäckt det var. 

Tomas spenderade hela dagen igår med att försöka betrygga mig om att det inte var sant, att det var en dröm. Det gick så där... Ni har väl alla varit med om en dröm som känns så verklig att den hänger efter i ens undermedvetna ett bra tag framöver? Man är logiskt sett med på att det inte är på riktigt men kan ändå inte låta bli att undra lite om det möjligen skulle kunna vara på detta vis iallafall?

Jag tror nu att jag ett dygn efteråt lyckats få känslan att ta till flykten och jag hoppas innerligt att den kommer att hålla sig på behörigt avstånd och inte någonsin bli verklighet!!

/Lela

Prick sin 6-månadersdag så måste den första tanden tittat ut! Upptäckte den idag och den var med säkerhet inte där i söndags så den måste sett dagens ljus igår... Den är inte stor, skulle inte ens vilja kalla den för tand ännu men den är där, helt klart=) 

Ännu ett tecken på att min lilla kille inte är så liten längre...

Idag hade jag husarrest. Skulle en komma en kille från larmföretaget och serva vårt larm, någon gång mellan 8-17 så det var bara att stanna hemma och inte planera något. Strax innan 11 plingade han på dörren, killen hade precis somnat. Han går igenom hela enheten och kollar så allt är som det ska och det var det. Sen ska han kolla så även sirenen fungerar, tyckte det verkade taskigt att killen skulle vakna av det tjutandet så jag gick in och väckte honom. Då hade han sovit ungefär 30 minuter. 

Efter att det var färdigt så gick larmkillen och jag tänkte i min enfald att jag skulle söva om killen... hihi vad lättlurad jag är! Skulle inte tro det, han tänkte minsann inte sova nu när han blivit väckt. Så underhållning på avancerad nivå fick det bli fram till lunch  strax innan 13. Efter intagen lunch bestående av spagetti och köttfärssås, ny blöja så kunde man äntligen somna igen. Så nu hoppas jag att han sover en stund och vaknar på ett mer lättsamt humör!

Igår gjorde vi gipsavjutningar på hans händer och fötter, resultat: så där. När han föddes så räknade de på förlossningen att han hade 10 fingrar och 10 tår, mig veterligen så har inte förlorat några under de gågna månaderna, alltså kan man nog räkna resultatet som ett misslyckande..

Men skam den som ger sig, jag gick på att igen nu på förmiddagen så nu väntar vi med spänning på att gipset ska stelna. Sen ska jag noga räkna så han har med alla fingrar och tår!

Förövrigt bjuder nog inte dagen på några spännande saker... Det väntas storhandling när Tomas kommer hem i eftermiddag. Finns inte en pinal i varken kyl, frys eller skafferi så det är verkligen ett måste!

/Lela